Riksdagens kompetens och erfarenhet

Jag vill säga att det finns jättemånga begåvade människor i partipolitiken: ombudsmän, ordföranden, sekreterare och frivilligt aktiva. De har oftast ett hjärta och stort engagemang i det de gör. Jag ser att de bryr sig och att de har rätt inställning och intention. Jag ser deras potential och jag ser att de kan bli bra politiker i framtiden.

Men det jag också ser är att vi gör dem en otjänst genom att skicka dem till en riksdagsplats för tidigt. Vi gör dem en otjänst genom att sätta dem i en kommunstyrelse när de aldrig egentligen påverkats av kommunens arbete i någon större utsträckning. Vi sätter dem i en otrygg, osäker position. Om vi hittar en talang i partiet med en stark röst och passion, då borde vi hjälpa dem att kompetensutveckla – hjälpa dem in i ett jobb, in i en utbildning, så att de får en chans att vidareutveckla sig och bygga upp ett större självförtroende.

Jag tycker nästan synd om de riksdagsledamöter som är invalda idag som kommit in utan egen kompetens och erfarenhet. De här personerna har inte samma självförtroende som andra. Statistiken visar det tydligt: Icke-broilers kliver upp i talarstolen betydligt oftare. De som har en yrkesbakgrund i ryggen – lärare, poliser, ingenjörer, företagare och läkare – de deltar i 47 % fler sakdebatter i kammaren än de som vuxit upp i partiapparaten. De har personliga erfarenheter och sakkunskaper att driva. Broilers skriver färre enskilda motioner. De producerar färre självständiga idéer. Det är inte konstigt. Så har du en talang i ditt parti, en ung människa med stort hjärta och bra värderingar: skicka dem inte till riksdagen direkt. Skicka dem till en utbildning, till ett jobb. De kommer komma tillbaka senare – med större självförtroende, kompetens och kunskap som kommer bidra till att Sverige blir ett bättre land att leva i.

Jag påverkas väldigt mycket av att se hur politiken formas när människor sitter för länge i partiapparaten. I dag har över 26 % av riksdagen (91 ledamöter) suttit 12 år eller mer i sträck – och har inte haft ett vanligt civilt arbete på över ett decennium. Jag vill se att våra riksdagsledamöter har levande kunskap och erfarenhet i de områden de fattar beslut om. Jag vill att politiker ska tala utifrån sina personliga erfarenheter mer – av sitt eget jobb och sin utbildning. Det gör att det är lättare att relatera till vad de säger och att förstå var de kommer ifrån.

Jag ser också stora risker i att vi lever i ett IT- och tekniksamhälle med starkt beroende av industri, infrastruktur och energi, samtidigt som bara 12,6 % av våra valda ledamöter har en bakgrund inom STEM (naturvetenskap, teknik eller IT). Det gör att jag känner en oro inför de beslut som riksdagen fattar i tekniska och industripolitiska framtidsfrågor.

Det är bra att vi har jurister och statsvetare i riksdagen, det behövs i lagstiftningsarbetet. Men vi behöver också en starkare representation från den industriella verklighet som bär upp Sverige: ingenjörerna, teknikerna och yrkesarbetarna på Scania, SSAB och i verkstads- och energisektorn.