Opinion & Analys • 16 november 2026 • Regeringsfrågan

Därför borde Vänsterpartiet få ministerposter

Ska ett rödgrönt samarbete hålla i fyra år och bli omvalt måste alla fyra partier ha samma ansvar i regeringen, riskera sitt eget skinn och ge Centerpartiet en tredje väg bortom både Tidös storkapitalpolitik och gammal statssocialism.

Jämförelse mellan att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen (fyra fällda minoritetsregeringar i Sverige 2021, Portugal 2021, NRW 2012 och Kanada 1974) och att dela budgetansvar i kabinettet

Centerpartiet har nu sagt ja till att förhandla om en S-ledd regering, på villkor att Vänsterpartiet hålls utanför kabinettet utan ministerposter. Om den modellen går igenom gör samma misstag sig påmint ännu en gång.

Vi vet redan hur det går när Vänsterpartiet inte får medverka i regeringsbildningen. Mellan 2019 och 2021 släppte Vänsterpartiet fram Stefan Löfvens regering under Januariavtalet utan ministerposter och utan formellt inflytande. När regeringen gick vidare med marknadshyror fällde Vänsterpartiet tillsammans med M, KD och SD regeringen den 21 juni 2021 med 181 röster i Sveriges första fällda misstroendeförklaring.

Utomlands ser det likadant ut. I Portugal (2021) fällde Vänsterblocket och kommunisterna sin egen minoritetsregerings budget efter år utanför kabinettet, vilket tvingade fram nyval. I tyska Nordrhein-Westfalen (2012) gjorde Die Linke samma sak mot SPD och De gröna, och i Kanada (1974) röstade vänsterpartiet NDP ned Pierre Trudeaus budget med röstsiffrorna 137 mot 123.

Förklaringen till att detta händer om och om igen är enkel: ett parti som hålls utanför regeringen har ingenting att försvara när det väl blåser. Sitter du på läktaren får du all skuld från dina egna väljare när regeringen kompromissar åt mitten, men noll ära när ekonomin eller välfärden går bra. Ditt enda sätt att överleva blir att ställa nya ultimatum i medierna varje vecka och till slut trycka på nödstoppen.

Ska ett rödgrönt regeringsprojekt hålla i fyra år och sedan vinna nästa val måste alla fyra partier ha lika mycket på spel. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet måste alla riskera sitt eget skinn i regeringsarbetet, och alla fyra måste få utdelning som deras egna väljare märker av.

Centerpartiets missräkning

Centerpartiet säger nej till V-ministrar eftersom partiet är rädd för att bli stämplat som ett vänsterparti. Den oron är begriplig med tanke på Centerpartiets väljare och historia. Men att stänga Vänsterpartiet ute från departementen löser inte det problemet. Det skapar tvärtom motsatt effekt.

I en minoritetsregering med S, C och MP har regeringen fortfarande inte egen majoritet i riksdagen. Vänsterpartiet kommer att hålla i vetokortet över varenda budget under hela mandatperioden. Om Vänsterpartiet inte får vara med och skriva budgeten kommer de inte bry sig om budgeten är i balans. Står V utanför kabinettet behöver partiet aldrig försvara helheten, försvarsanslag eller kommunala sparkrav inför sina väljare. I stället blir V tvingat att pressa fram större, mer högljudda och mer renodlade vänstereftergifter vid varje budgetförhandling för att visa sina väljare att man inte blivit överkört.

Om Vänsterpartiet däremot sitter vid regeringsbordet sitter deras ministrar i samma båt som Centerpartiets ministrar. Då tvingas V ta ansvar för att budgeten håller ihop, försvara svåra prioriteringar bakom stängda dörrar och bära följderna tillsammans med de övriga tre. Det ger mindre drama utåt och mindre utrymme för veckovisa utpressningsutspel.

En tredje väg bortom Tidö och gammal statssocialism

Det finns också ett betydligt bättre sätt för Centerpartiet att slippa vänsterstämpeln: att de fyra partierna bygger en regering som faktiskt förändrar vardagen, i stället för ett tomt projekt vars enda gemensamma nämnare är att hålla Sverigedemokraterna borta från makten.

Under de senaste fyra åren har Tidöstyret konsekvent prioriterat storföretag och kapitalet framför den lilla människan. Samtidigt som storbolag och kapitalstarka aktörer med nästan obegränsade pengar skyddats har en stor grupp människor i Sverige tappat fotfästet. Det är hyresgäster som efter flera års kraftiga hyreshöjningar inte längre får lönen att räcka till när hyran och elräkningen ska betalas. Det är anställda vars köpkraft urholkats, och unga som letar efter både sitt första jobb och sin första lägenhet. Och det är vanliga småföretagare runt om i landet, verkstaden, frisören, kaféet, hantverkaren och den lokala butiken, som pressats av räntor, elnotor och svikande kunder genom rekordmånga konkurser samtidigt som storföretagen tar över marknaden.

Här går det att bygga en tredje väg där Centerpartiets själ och Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarbas faktiskt drar åt samma håll: en politik för den lilla människan och det lokala företagandet, mot stillastående och storkapitalets makt.

När vanliga hushåll får mer köpkraft genom lägre boendekostnader, stabilare elpriser, billigare barnomsorg och lägre vardagsutgifter försvinner inte de pengarna ut ur landet. De spenderas rakt in i den lokala ekonomin, hos småföretagare, hantverkare och butiker på gatan. Kopplar man det till lägre avgifter för de första anställda, snabbare lokala tillstånd och stärkt finansiering till skola och vård i hela landet får Centerpartiet gå fram som småföretagens, glesbygdens och köpkraftens försvarare, samtidigt som S, MP och V sänker vardagsnotorna, bygger bostäder och tar fajten mot prischocker och monopol.

Vad som faktiskt står på spel

Den stora risken framöver är att de fyra partierna fortsätter konkurrera internt, läcker mot varandra i media och kommer med nya ultimatum varje vecka för att samla billiga poäng hos sin egen svans.

Alla fyra partier måste tala klarspråk om vad de förlorar om det rödgröna projektet spricker. Misslyckas regeringsbygget eller rasar ihop i budgetkaos förlorar S, C, MP och V mycket mer än några ministerposter. Då förlorar alla fyra chansen att styra Sverige ur fyra år av svag tillväxt, dyrare vardag och utslagna småföretag, och priset hos väljarna nästa gång kommer att bli betydligt högre för samtliga inblandade.

Slutsatsen borde vara självklar för både Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist: ge Vänsterpartiet plats i regeringen, ge alla fyra partier samma ansvar för att projektet håller och börja leverera för vanliga människor och småföretag direkt.